Image may be NSFW.
Clik here to view.
Det finns dagar då vi känner att vi tar oss an ett träningspass mest på grund av något underliggande måste, trots att kroppen inte alls är med på det. Ofta är vi vakna och inser detta, men ibland smyger sig manin på och vi tränar fast våra kroppar inte riktigt orkar. I vissa fall kan detta gå helt över styr, och en sådan berättelse har en vän till mig valt att dela med sig idag. Modigt. Läs och reflektera.
Träning – din bästa vän eller din värsta fiende
Jag har så länge jag kan minnas alltid haft någon form av träning i mitt liv. Någonting som jag är väldigt tacksam över. En aktiv livsstil har alltid varit självklart för mig. De tidigaste åren såg jag det dock aldrig som träning, jag såg det som gymnastik, tennis eller fotboll på skolrasten. Träningsdelen fanns aldrig med i huvudet, det handlade om en aktivitet man hade efter skolan varje torsdag. En lektion för att bli bättre och lyckas i tävlingen eller cuppen som var kommande helg.
Jag vet inte exakt när träning kom in i mitt huvud i den formen att det påverkar min fysik och mitt välmående. Men jag vet exakt när det började göra mig väldigt illa. Jag tränade och tävlade på elitnivå. Min lagsport var mitt allt, jag var aktiv, tränare och med i föreningens styrelse. Det var till en början det viktigaste som fanns i mitt liv. Sedan blev det för mycket. De sex träningspassen med laget räckte inte. Det blev spinning på morgonen innan mina lagkamrater ens hade vaknat, extra situps i vattenpauserna… Jag tog varje chans jag såg att träna mer.
Det allra största felet jag gjorde var att inte ge kroppen tillräckligt med bränsle för att klara av det ständigt ökande trycket. Snarare tvärt om. Min fokus på träning och resultat gjorde att jag uteslöt allt mer saker ur min kost. Allting som kunde vara onyttigt försvann. Till en början choklad, chips, läsk och godis, egentligen inga konstigheter med det men senare försvann också vindruvor, ketchup, potatis, såser… ..den ”svarta listan” på mat som jag inte fick äta blev bara längre och längre. Jag gissar på att ni förstår vart detta slutade. Och det slutade inte förrän läkaren dit mina föräldrar släpade mig gav mig absolut träningsförbud med omedelbar verkan. Det var först då jag insåg hur beroende av min träning jag var. Och när jag inte fick den hur fruktansvärt dåligt jag mådde. Träningen var mitt allt, utan dess endorfiner och den känsla den gav till mig var jag ingen alls.
Jag vill inte gräva ner mig djupare i detta ämne. Det är egentligen inte det jag vill att detta inlägg skall handla om. Att ta mig ifrån denna djupa botten var någonting av det svåraste jag någonsin gjort. Det är någonting jag inte önskar min värsta fiende. Men samtidigt någonting jag inte önskar ogjort. Det har gjort mig till den jag är och också gjort att jag uppskattar många saker på ett annat sätt än jag gjorde innan.
Idag är jag frisk. Eller så frisk man någonsin kan bli. Tror på att det alltid kommer att vara ett ärr. Likt ett opererat knä som du blir påmind om ibland. Men som samtidigt visar på en erfarenhet. Det allra svåraste med att vara friskt ifrån detta tidigare beroende är att man olikt alla andra beroenden inte kan utesluta det helt. En alkoholist kan i friskt tillstånd utesluta alkohol för all framtid. Någon som har haft ett beroende kring träning och mat kan varken inte sluta äta eller träna för all framtid. Det handlar om att finna en balans. Denna balans är allt svårare att hålla i dagens enorma mediala- och sociala hets kring kost och träning. Träning och att ständigt delge andra om sina resultat har blivit en statussymbol som får de som ständigt strävar efter denna balans att känna sig otillräckliga. Jag vet att jag inte skall träna 7 dagar i veckan. Jag har lärt mig detta den hårda vägen. Jag vet att om jag gör det kommer jag troligen möta min värsta fiende igen. Då kommer min bästa vän att tas ifrån mig på nytt. Men den mediala hetsen gör att mina 3 pass i veckan känns långt ifrån tillräckliga. Det har aldrig varit så tufft och jag är riktigt rädd för vad denna hets kommer att göra åt andra med liknande erfarenheter som jag. Också riktigt rädd för hur många som kommer att möta denna fiende för allra första gången.
Precis som jag började detta inlägg så vill jag påpeka att min aktiva livsstil är en viktig del av mig, och har alltid varit. Jag mår bra av att röra på mig. Ifall någonting snurrar i mitt huvud, ifall jag är nere eller på dåligt humör finns det en gratis och lättillgänglig medicin som hjälper – att röra på mig. Att snurra på mig mina skor och springa en sväng. Men det är en medicin med en viktig information på bipacksedeln, en medicin som vid för hög användning har minst sagt har farliga biverkningar. En medicin som man måste använda i lagom stora doser och i balans. Det är en balansgång mellan att vara min bästa vän och för att inte återigen förvandlas till min värsta fiende. En balansgång jag alltid medvetet kommer att få balansera på.
—
Tack för att du delar din historia!
The post När träningen tar över – Gästinlägg appeared first on Saras Workout.